Att leva med ADHD utan att veta om att man har det
Jag har ADHD och det har jag haft sen jag föddes. Alltså hela mitt liv. Jag har under så många år gått omkring ovetande om att jag har det. Jag har alltid fått höra hur jävla lat jag var för att jag inte klarade av skolan. Att jag var dum för att jag inte förstod mig på andra människor eller förstod vad dem menade med saker.
2004 fick jag fastställt under en himla lång utredning att jag har ADHD. De är en lätt hjärnskada och man kan lindra den med terapi och mediciner. För övrigt har jag provat på att äta just medicin för ADHD, en medicin som heter Conserta.. Men den fungerade aldrig på mig jag fick bara en jävla massa biverkningar som aldrig gick över. I stället har jag ätit en antidepressiv medicin mot mina tvångstankar, katastroftankar ångest och rädslor.. för på oss tjejer utspelar det sig oftast så. Man får inre ångest och tankar som snurrar i ett hundra åttio i huvudet hela dagen.
Jag glömmer ofta saker och måste alltid skriva ner vad jag ska göra dag för dag i en stor almanacka jag har på väggen i köket. Jag har svårt för att få saker gjorda om jag inte skriver dax scheman och har ingen koll på något om minsta sak går fel under en dag. Då fungerar inte resterande av dagen heller.. så allt måste helt enkelt fungera
Jag har lärt mig att leva med min ADHD, jag fick en chans inte många får. När jag väntade min dotter Emilia flyttade jag till ett terapi hem kan man säga. Där man lär sig om sig själv går i terapi och jobbar med sitt inre tills man blir "frisk"
Min son Jonathan kunde ju inte bo hos mig just av den anledning till att jag började må mer och mer dåligt. De blev så allvarligt att jag helt enkelt inte ville leva längre och gjorde ett försök att ta livet av mig. Då viste jag ju inte att jag hade ADHD jag viste inte varför jag mådde sämst i världen och varför jag hade så outhärdlig ångest och inte kunde på bukt på mina tankar.
Då var det ända utvägen för mig. Att göra slut på lidandet genom självmord. Men det fungerade inte (TUR ÄR VÄL DET!!!) Jag hamnade bara på intensiven och låg medvetslös.. men jag vaknade upp..
Min son togs om hand och med mitt samtycke. Jag var tvungen att göra något och få reda på varför jag mådde så dåligt.. 04 fick jag i allafall diagnosen fastställd. Men då (jag var ung) orkade jag inte bry mig om att jobba med det. Allt och jag var ju redan ett stor misslyckande. Jag fortaste vandra min egna väg genom tokiga förhållanden och plågade mig själv och tänkte att jag minsann inte hade något värde!! Mycket skuld gentemot min son efter som jag inte ens kunde ta hand om honom..
Sen träffade jag en kille, en snäll och omtänksam kille vi var ett par och efter en tid blev jag gravid. Vi bestämde oss för att behålla och så hände det något även där som gjorde att förhållandet inte höll. Jag var i vecka 15 då..
Jag ville inte göra en repris på mitt tidigare liv och började ringa runt, höra mig för, hur kan jag göra vad kan jag få för hjälp för att jag ska klara det här den här gången och ge en trygg uppväxt till mitt barn.
Jag fick hjälpen. Förs en behandling på åtta månader med terapier gruppterapier mm 4 dagar i veckan. Jag blev stark. Jag började hoppas och jag kände att jag klarar det här. Jag började känna att jag var jag och viste helt plötsligt vem jag var. Skinnet på näsan blev tjockare och tjockare.
Jag ville inte sluta där, kände att jag inte var klar. Jag ville ha mer livskrafter vill jobba vidare med mig och bli änu starkare..
Så jag fick igenom att komma på till ett mamma barn hem där jag skulle få all kunskap om mig själv och all kunskap man behövde för att bli en bra förälder. Där bodde jag och även födde min dotter Emilia. Vi bodde där i ett och ett halvt år. De är det bästa jag har gjort i hela mitt liv ska ni veta. Jag jobbade arslet av mig vaje dag med allt behandlingen hade att erbjuda. Jag växte upp helt klart.
I dag har jag ambitioner i livet, jag är en bra förälder och en bra förebild för mina barn. Jag lever även om det kommer motgångar i bland. Mår jag dåligt så grötar jag inte om kring i det på egen hand jag vänder mig till min terapeut. För utan terapin faller man lätt tillbaka till gamla vanor. Och jag kommer antagligen få gå hos en psykolog hela livet. Men det är det värt så värt.. För vem skulle vilja tappa fotfästet igen när man fått de så bra.. för bra :)
2004 fick jag fastställt under en himla lång utredning att jag har ADHD. De är en lätt hjärnskada och man kan lindra den med terapi och mediciner. För övrigt har jag provat på att äta just medicin för ADHD, en medicin som heter Conserta.. Men den fungerade aldrig på mig jag fick bara en jävla massa biverkningar som aldrig gick över. I stället har jag ätit en antidepressiv medicin mot mina tvångstankar, katastroftankar ångest och rädslor.. för på oss tjejer utspelar det sig oftast så. Man får inre ångest och tankar som snurrar i ett hundra åttio i huvudet hela dagen.
Jag glömmer ofta saker och måste alltid skriva ner vad jag ska göra dag för dag i en stor almanacka jag har på väggen i köket. Jag har svårt för att få saker gjorda om jag inte skriver dax scheman och har ingen koll på något om minsta sak går fel under en dag. Då fungerar inte resterande av dagen heller.. så allt måste helt enkelt fungera
Jag har lärt mig att leva med min ADHD, jag fick en chans inte många får. När jag väntade min dotter Emilia flyttade jag till ett terapi hem kan man säga. Där man lär sig om sig själv går i terapi och jobbar med sitt inre tills man blir "frisk"
Min son Jonathan kunde ju inte bo hos mig just av den anledning till att jag började må mer och mer dåligt. De blev så allvarligt att jag helt enkelt inte ville leva längre och gjorde ett försök att ta livet av mig. Då viste jag ju inte att jag hade ADHD jag viste inte varför jag mådde sämst i världen och varför jag hade så outhärdlig ångest och inte kunde på bukt på mina tankar.
Då var det ända utvägen för mig. Att göra slut på lidandet genom självmord. Men det fungerade inte (TUR ÄR VÄL DET!!!) Jag hamnade bara på intensiven och låg medvetslös.. men jag vaknade upp..
Min son togs om hand och med mitt samtycke. Jag var tvungen att göra något och få reda på varför jag mådde så dåligt.. 04 fick jag i allafall diagnosen fastställd. Men då (jag var ung) orkade jag inte bry mig om att jobba med det. Allt och jag var ju redan ett stor misslyckande. Jag fortaste vandra min egna väg genom tokiga förhållanden och plågade mig själv och tänkte att jag minsann inte hade något värde!! Mycket skuld gentemot min son efter som jag inte ens kunde ta hand om honom..
Sen träffade jag en kille, en snäll och omtänksam kille vi var ett par och efter en tid blev jag gravid. Vi bestämde oss för att behålla och så hände det något även där som gjorde att förhållandet inte höll. Jag var i vecka 15 då..
Jag ville inte göra en repris på mitt tidigare liv och började ringa runt, höra mig för, hur kan jag göra vad kan jag få för hjälp för att jag ska klara det här den här gången och ge en trygg uppväxt till mitt barn.
Jag fick hjälpen. Förs en behandling på åtta månader med terapier gruppterapier mm 4 dagar i veckan. Jag blev stark. Jag började hoppas och jag kände att jag klarar det här. Jag började känna att jag var jag och viste helt plötsligt vem jag var. Skinnet på näsan blev tjockare och tjockare.
Jag ville inte sluta där, kände att jag inte var klar. Jag ville ha mer livskrafter vill jobba vidare med mig och bli änu starkare..
Så jag fick igenom att komma på till ett mamma barn hem där jag skulle få all kunskap om mig själv och all kunskap man behövde för att bli en bra förälder. Där bodde jag och även födde min dotter Emilia. Vi bodde där i ett och ett halvt år. De är det bästa jag har gjort i hela mitt liv ska ni veta. Jag jobbade arslet av mig vaje dag med allt behandlingen hade att erbjuda. Jag växte upp helt klart.
I dag har jag ambitioner i livet, jag är en bra förälder och en bra förebild för mina barn. Jag lever även om det kommer motgångar i bland. Mår jag dåligt så grötar jag inte om kring i det på egen hand jag vänder mig till min terapeut. För utan terapin faller man lätt tillbaka till gamla vanor. Och jag kommer antagligen få gå hos en psykolog hela livet. Men det är det värt så värt.. För vem skulle vilja tappa fotfästet igen när man fått de så bra.. för bra :)
Till minne av Marcus Jannes
Till dig!!
Jag känner mig så ledsen i dag :(
Känner mig lugnare
Vet inte varför, kanske var det för att nu vår allas kära Marcus är där han ska i säkert förvar. Och att jag och min vän tände ljus här igår vid 18 tiden och spelade When the Children crys med Withe Lion. De var så fint. När jag gick till sängs så var jag helt upprymd av olika känslor i kroppen och bara tänkte en massa som vanligt. Men i morse när jag vaknade var det som ett stilla lugn i hela kroppen. Konstigt.
Men det är klart det kommer fortfarande över mig flera gånger varje dag. Och allt jag ser på tv så kan hans ansikte dyka upp här och var (som en inblidning) Kan inte förklara hur jag menar. Men lugnet är där på något vis.. Lustigt nog..
Min dotter är hemma nu och hon sover. Jag har lekt med henne och vi lekte med barbie dockor. De tyckte hon var jätte roligt och det kan jag förstå. Lagade också en god middag åt oss och nu är jag helt slut. Har inte varit en aktiv i dag men jag känner ändå att kroppen ropar efter vila. De är nog inte så konstigt med tanke på hur veckan har varit. Foglossningen gör ondare än vanligt och jag längtar bara in i duschen. Men jag får panik i duschen om det inte är något hos mig. Sen i Tisdags har jag haft dessa känslor. Jag vet inte har inte haft så förut. Så jag måste ha någon här om jag ska duscha.. Annars får jag jätte mycket ångest och and nöd.. Jobbigt. Men min vän N kommer snart. Hon är på teater nu med sin mamma och så. Så det får bli dusch när hon kommer.. ska bli skönt
nej jag orkar inte skriva mer nu.. Känns som om jag bara svamlar ändå. Dricker nu hallonblads te så det står härliga till. Har hört att man ska få en lättare förlossning av det. Myt eller inte.. Men gott är det
Men det är klart det kommer fortfarande över mig flera gånger varje dag. Och allt jag ser på tv så kan hans ansikte dyka upp här och var (som en inblidning) Kan inte förklara hur jag menar. Men lugnet är där på något vis.. Lustigt nog..
Min dotter är hemma nu och hon sover. Jag har lekt med henne och vi lekte med barbie dockor. De tyckte hon var jätte roligt och det kan jag förstå. Lagade också en god middag åt oss och nu är jag helt slut. Har inte varit en aktiv i dag men jag känner ändå att kroppen ropar efter vila. De är nog inte så konstigt med tanke på hur veckan har varit. Foglossningen gör ondare än vanligt och jag längtar bara in i duschen. Men jag får panik i duschen om det inte är något hos mig. Sen i Tisdags har jag haft dessa känslor. Jag vet inte har inte haft så förut. Så jag måste ha någon här om jag ska duscha.. Annars får jag jätte mycket ångest och and nöd.. Jobbigt. Men min vän N kommer snart. Hon är på teater nu med sin mamma och så. Så det får bli dusch när hon kommer.. ska bli skönt
nej jag orkar inte skriva mer nu.. Känns som om jag bara svamlar ändå. Dricker nu hallonblads te så det står härliga till. Har hört att man ska få en lättare förlossning av det. Myt eller inte.. Men gott är det
Marcus Jannes begravning i kväll kl 18
Mamma har precis ringt. Första gången sen den traumatiska händelsen i Måndags. Hon berättade att bror min kommit ur sin chock nu men är fortfarande hemsk ledsen och mår inte alls bra. Min lilla syster bara lägger sig och sover hela tiden och hon är den som just nu inte sörjer själv. Hon tar hand om hans bror och ser till att alla andra runt om kring henne mår bra. Jag tror förvisso det kommer släppa för henne efter i kväll då kommer det nog brista för henne och hon får sörja själv. Hon måste det, annars kommer hon rasa som människa.
Marcus begravs i kväll kl 18. Ni som lider och sörjer med oss alla kan ju tända ett ljus för honom då och ha en tyst minut för hans skull. Så kommer jag göra. Jag har inte möjligheten att ta mig till Jänra nu i kväll då jag är hög gravid och det är så långt bort att jag inte kan ta mig hem efteråt. Mycket sorgligt. Men så är det. Min tanke var ju den att vara med och stötta dem som behöver. Men nu går det inte. Men ljusen ska tändas kl 18:00 och sen ska jag hålla en tyst minut som det kommer göra i kyrkan också. Trodde inte det skulle begrava honom så fort. Men antisarna vill ha ner dem avlidna i jorden innan det gått förlång tid för friden i själens skull. De är ju så dem lever och tror. De förstår jag och en ganska fin tanke ändå.
Pratade just med min vän på msn i fall vi skulle ta tåget dit, men vi hinner nog inte fram i tid. Så vi har nu bestämt att hon följer med mig till graven efter att jag fött och så lämnar vi fina blommor där.
Lilla Marcus må du nu och för alltid fina frid. Jag ska tänka på dig i kväll. R.I.P 4 ever
Marcus begravs i kväll kl 18. Ni som lider och sörjer med oss alla kan ju tända ett ljus för honom då och ha en tyst minut för hans skull. Så kommer jag göra. Jag har inte möjligheten att ta mig till Jänra nu i kväll då jag är hög gravid och det är så långt bort att jag inte kan ta mig hem efteråt. Mycket sorgligt. Men så är det. Min tanke var ju den att vara med och stötta dem som behöver. Men nu går det inte. Men ljusen ska tändas kl 18:00 och sen ska jag hålla en tyst minut som det kommer göra i kyrkan också. Trodde inte det skulle begrava honom så fort. Men antisarna vill ha ner dem avlidna i jorden innan det gått förlång tid för friden i själens skull. De är ju så dem lever och tror. De förstår jag och en ganska fin tanke ändå.
Pratade just med min vän på msn i fall vi skulle ta tåget dit, men vi hinner nog inte fram i tid. Så vi har nu bestämt att hon följer med mig till graven efter att jag fött och så lämnar vi fina blommor där.
Lilla Marcus må du nu och för alltid fina frid. Jag ska tänka på dig i kväll. R.I.P 4 ever
Dessa mardrömmar
Usch, jag har nu i två nätter drömt om döds fall, mord och självmord. När jag är vaken är tankarna hos Marcus, det är skit ju st nu. Även om jag inte umgicks med honom varje dag så vet jag att tillex min bror gjorde det med fl i min familj.
Att tänka på det hela tiden är väl ett sätt att bearbeta det hela antar jag. De är alltid lika sorgligt när ett ungt liv får ett sådant hastig slut. Min blogg fylls nu med massa tråkiga inlägg (för er kanske) men jag kan inte bara lägga det åt sidan och blogga fritt nu när tanke verksamheten ändå går i sär och då blir det bara fejk från min sida. De är det här som åker igenom mitt huvud mest hela tiden. De första jag tänker på när jag kliver upp på morgonen för att natten har bearbetat det i 8 timmar. Det som kommer över mig när jag loggar in på min dator, det som får mig glömma bort vad de säger på tvn för att tankarna skenar i väg.
Kommer på mig själv att tänka på detta när jag ligger och ska somna om kvällen..
Jag har bearbetat forumet i tankarna mer än tusen gånger. Har pratat med vänner om samma sak pratat pratat och pratat.
De är lindrare i dag, men sorgen djupt in i själ och hjärta är den samma. Och tankarna på mina egna barn, hur man förbygger sådant här i framtiden. Jag vågar inte tänka "tänk om" tankar efter som jag var på väg till mvc precis i samma stund den dagen då då tråden startades i forumet. Jag kunde inte ha gjort något för jag viste inte. Jag hade inte ens en aning om att namnet på den sidan där han satt existerade.
Men däremot tänker jag att om det hade varit någon annan eller om jag själv hade sett detta på internet. Jag hade ringt polis på en gång. Aldrig att jag skulle tveka i den frågan. Vet ni varför? Jo för att jag själv har mått så rysligt dåligt i unga år. Jag vet precis hur det kan vara.. även om jag aldrig gick den brutala vägen fullt ut..
Hellre att man ringer på ett falskt alarm än att man tror det är falskt och inget görs och personer mister livet bara därför. Jag säger inte att jag KLANDRAR någon. Jag säger bara VAD jag själv hade gjort..
Det går inte att snurra tiden tillbaka, det som har hänt är redan skett. Men ack så ont och sorgligt det gör och är.
Jag kommer i allfall vara med min familj på hans begravning OM det inte är så att jag ligger på BB då!!
Må du finna frid Marcus MÅ du!!
Att tänka på det hela tiden är väl ett sätt att bearbeta det hela antar jag. De är alltid lika sorgligt när ett ungt liv får ett sådant hastig slut. Min blogg fylls nu med massa tråkiga inlägg (för er kanske) men jag kan inte bara lägga det åt sidan och blogga fritt nu när tanke verksamheten ändå går i sär och då blir det bara fejk från min sida. De är det här som åker igenom mitt huvud mest hela tiden. De första jag tänker på när jag kliver upp på morgonen för att natten har bearbetat det i 8 timmar. Det som kommer över mig när jag loggar in på min dator, det som får mig glömma bort vad de säger på tvn för att tankarna skenar i väg.
Kommer på mig själv att tänka på detta när jag ligger och ska somna om kvällen..
Jag har bearbetat forumet i tankarna mer än tusen gånger. Har pratat med vänner om samma sak pratat pratat och pratat.
De är lindrare i dag, men sorgen djupt in i själ och hjärta är den samma. Och tankarna på mina egna barn, hur man förbygger sådant här i framtiden. Jag vågar inte tänka "tänk om" tankar efter som jag var på väg till mvc precis i samma stund den dagen då då tråden startades i forumet. Jag kunde inte ha gjort något för jag viste inte. Jag hade inte ens en aning om att namnet på den sidan där han satt existerade.
Men däremot tänker jag att om det hade varit någon annan eller om jag själv hade sett detta på internet. Jag hade ringt polis på en gång. Aldrig att jag skulle tveka i den frågan. Vet ni varför? Jo för att jag själv har mått så rysligt dåligt i unga år. Jag vet precis hur det kan vara.. även om jag aldrig gick den brutala vägen fullt ut..
Hellre att man ringer på ett falskt alarm än att man tror det är falskt och inget görs och personer mister livet bara därför. Jag säger inte att jag KLANDRAR någon. Jag säger bara VAD jag själv hade gjort..
Det går inte att snurra tiden tillbaka, det som har hänt är redan skett. Men ack så ont och sorgligt det gör och är.
Jag kommer i allfall vara med min familj på hans begravning OM det inte är så att jag ligger på BB då!!
Må du finna frid Marcus MÅ du!!
Kan inte förstå, hur går man vidare?
Jag ska snart själv föda ett nytt liv till denna jord. Men hur ska jag med glädje kunna göra det när någon annars liv precis slocknat för evigt? Jag bara tänker hela tiden, en massa tankar.. Vad gör man om en barn börjar må så dåligt att de vill och kanske till och med tar sitt liv.. Hur lever man vidare i en sådan situation??
Här berättar Marcus familj om Marcus.. hur han var osv.. något jag reedan vet men som jag vill dela med er.
jag känner mig inte speciellt lycklig just nu.
Han var ju så fin men så trasig på insidan..
Här berättar Marcus familj om Marcus.. hur han var osv.. något jag reedan vet men som jag vill dela med er.
jag känner mig inte speciellt lycklig just nu.
Han var ju så fin men så trasig på insidan..
Sov gott Marcus Jannes!
Jag orkade inte blogg igår. Jag orkade ingenting igår. Allt känns så förfärligt sorgligt. Och de är med stor sorg jag skriver det här blogg inlägget för min familjs, hans familjs och han själv skull!!
Den 11 Oktober runt 13:00 tog Marcus sitt sista andetag på våran jord.
Han var en bror, någons barn, ett barns farbror och en bästa vän.
En nära person till vår familj valde att lämna värden med så många hål i personers hjärta. De är en tragedi.
Jag har inte kunnat sova i natt. Jag har sovit och drömt oroligt. Jag undrar hur det är med min kära lille bror som var bästa vän med Marcus. Och undrar hur hans store bror mår som är sambo med min lilla systers.
Och hans familj systrar och föräldrar. Jag lider med er alla!!
Mamma ringde mig med skärande röst igår förmiddag och berättade.
sen var ingenting sig själv igen.
R.I.P
