Jag har ADHD och det har jag haft sen jag föddes. Alltså hela mitt liv. Jag har under så många år gått omkring ovetande om att jag har det. Jag har alltid fått höra hur jävla lat jag var för att jag inte klarade av skolan. Att jag var dum för att jag inte förstod mig på andra människor eller förstod vad dem menade med saker.

2004 fick jag fastställt under en himla lång utredning att jag har ADHD. De är en lätt hjärnskada och man kan lindra den med terapi och mediciner. För övrigt har jag provat på att äta just medicin för ADHD, en medicin som heter Conserta.. Men den fungerade aldrig på mig jag fick bara en jävla massa biverkningar som aldrig gick över. I stället har jag ätit en antidepressiv medicin mot mina tvångstankar, katastroftankar ångest och rädslor.. för på oss tjejer utspelar det sig oftast så. Man får inre ångest och tankar som snurrar i ett hundra åttio i huvudet hela dagen.

Jag glömmer ofta saker och måste alltid skriva ner vad jag ska göra dag för dag i en stor almanacka jag har på väggen i köket. Jag har svårt för att få saker gjorda om jag inte skriver dax scheman och har ingen koll på något om minsta sak går fel under en dag. Då fungerar inte resterande av dagen heller.. så allt måste helt enkelt fungera

Jag har lärt mig att leva med min ADHD, jag fick en chans inte många får. När jag väntade min dotter Emilia flyttade jag till ett terapi hem kan man säga. Där man lär sig om sig själv går i terapi och jobbar med sitt inre tills man blir "frisk"
Min son Jonathan kunde  ju inte bo hos mig just av den anledning till att jag började må mer och mer dåligt. De blev så allvarligt att jag helt enkelt inte ville leva längre och gjorde ett försök att ta livet av mig. Då viste jag ju inte att jag hade ADHD jag viste inte varför jag mådde sämst i världen och varför jag hade så outhärdlig ångest och inte kunde på bukt på mina tankar.

Då var det ända utvägen för mig. Att göra slut på lidandet genom självmord. Men det fungerade inte (TUR ÄR VÄL DET!!!) Jag  hamnade bara på intensiven och låg medvetslös.. men jag vaknade upp..

Min son togs om hand och med mitt samtycke. Jag var tvungen att göra något och få reda på varför jag mådde så dåligt..  04 fick jag i allafall diagnosen fastställd. Men då (jag var ung) orkade jag inte bry mig om att jobba med det. Allt och jag var ju redan ett stor misslyckande. Jag fortaste vandra min egna väg genom tokiga förhållanden och plågade mig själv och tänkte att jag minsann inte  hade något värde!! Mycket skuld gentemot min son efter som jag inte ens kunde ta hand om honom..

Sen träffade jag en kille, en snäll och omtänksam kille vi var ett par och efter en tid blev jag gravid. Vi bestämde oss för att behålla och så hände det något även där som gjorde att förhållandet inte höll. Jag var i vecka 15 då..
Jag ville inte göra en repris på mitt tidigare liv och började ringa runt, höra mig för, hur kan jag göra vad kan jag få för hjälp för att jag ska klara det här den här gången och ge en trygg uppväxt till mitt barn.

Jag fick hjälpen. Förs en behandling på åtta månader med terapier gruppterapier mm  4 dagar i veckan. Jag blev stark. Jag började hoppas och jag kände att jag klarar det här. Jag började känna att jag var jag och viste helt plötsligt vem jag var. Skinnet på näsan blev  tjockare och tjockare.

Jag ville inte sluta där, kände att jag inte var klar. Jag ville ha mer livskrafter vill jobba vidare med mig och bli änu starkare..
Så jag fick igenom att komma på till ett mamma barn hem där jag skulle få all kunskap om mig själv och all kunskap man behövde för att bli en bra förälder. Där bodde jag och även födde min dotter Emilia. Vi bodde där i ett och ett halvt år. De är det bästa jag har gjort i hela mitt liv ska ni veta. Jag jobbade arslet av mig vaje dag med allt behandlingen hade att erbjuda. Jag växte upp helt klart.

I dag har jag ambitioner i livet, jag är en bra förälder och en bra förebild för mina barn. Jag lever även om det kommer motgångar i bland. Mår jag dåligt så grötar jag inte om kring i det på egen hand jag vänder mig till min terapeut. För utan terapin faller man lätt tillbaka till gamla vanor. Och jag kommer antagligen få gå hos en psykolog hela livet. Men det är det värt så värt.. För vem skulle vilja tappa fotfästet igen när man fått de så bra.. för bra :)

Värkarbete!