vecka 41 plus 1 BF + 1
God morgon kära ni! Jag orkade ärligt inte uppdatera igår. Jag var så deprimerad. De skrev ut mig från förlossningen utan resultat till bebis. Fick åka hem som sagt och de var ett litet slag under bältet om man säger så. Falska förhoppningar. Först vill de sätta igång mig. En process påbörjas med värkar och hela skiten. Sen dog värkarna ut och jag kom inte igång av mig själv med nya värkar fast jag är öppen tre cm och slemproppen gått.
Jag förstår läkarens logik i det hela, de är klart. Men jag trodde ju att bebis skulle få komma nu. De var ju de dem sa till mig. Men anledningen till att de påbörjade en igång sättning var ju för att bebis inte var fixerad och hade fortfarande möjlighet att snurra runt i magen. Som han också gjorde i Tisdags kväll då han åter igen låg i säte. På Onsdags morgonen kollade det med UL i fall han vänt på sig en ytterligare gång. Och de hade den. Nu ligger den med huvudet ner och allt detta är psykiskt påfrestande om jag ska vara helt ärlig.
Men när det framkallade värkar på konstgjord väg så arbetade livmodern så pass bra att det nu har fört barnets huvud ner i förlossnings kanalen och det finns inte någon risk för den att vända sig igen. Därav behöver dem nu inte ge mig mer medicin för att framkalla en konstgjord förlossning. Utan nu tycker dem att de bästa är att jag kommer igång av mig själv. ALLT DE HÄR FÖRSTÅR JAG KLART MEN FAN VAD DEPPIG!! Och nu går jag som en flod häst och känner mig helt klar med att vara gravid.
Under natten hemma har jag haft mens verkar sen kl tre. Har sovit dåligt av detta. När jag vaknade i morse hade jag blött lite och där var ganska mycket slem av proppen i underbyxan. Jag var ensam med min dotter för jag vill ju träffa henne så mycket som möjlig innan jag föder så var tvungen att ringa hennes pappa som fick komma då jag sipprade någon klar vätska som gjorde byxgrenen alldeles våt. Är rädd att de är en sipprande vattenavgång som jag också fått med min son. Då vill jag inte vara ensam med dotter i fall jag får pangont. Vill inte utsätta min 3 åring för en traumatisk upplevelse. Då är det bättre att pappa n är här och kan ta henne i fall det händer något.
Just nu känns bebis och förlossning väldigt långt borta. Segt som fan när inget händer. Jag menar inga värkar inget sådant.
Att jag slemmar och håller på kan man ju göra två veckor innan det kommer igång. Jag vill inte gå till vecak 42 men kommer inte göra några ansträngningar för att det ska komma igång heller. Den kommer i alla fall inte förens den är redo då är det bara jobbigt för mig att försöka stressa igång något som ändå inte hjälper..
Jag förstår läkarens logik i det hela, de är klart. Men jag trodde ju att bebis skulle få komma nu. De var ju de dem sa till mig. Men anledningen till att de påbörjade en igång sättning var ju för att bebis inte var fixerad och hade fortfarande möjlighet att snurra runt i magen. Som han också gjorde i Tisdags kväll då han åter igen låg i säte. På Onsdags morgonen kollade det med UL i fall han vänt på sig en ytterligare gång. Och de hade den. Nu ligger den med huvudet ner och allt detta är psykiskt påfrestande om jag ska vara helt ärlig.
Men när det framkallade värkar på konstgjord väg så arbetade livmodern så pass bra att det nu har fört barnets huvud ner i förlossnings kanalen och det finns inte någon risk för den att vända sig igen. Därav behöver dem nu inte ge mig mer medicin för att framkalla en konstgjord förlossning. Utan nu tycker dem att de bästa är att jag kommer igång av mig själv. ALLT DE HÄR FÖRSTÅR JAG KLART MEN FAN VAD DEPPIG!! Och nu går jag som en flod häst och känner mig helt klar med att vara gravid.
Under natten hemma har jag haft mens verkar sen kl tre. Har sovit dåligt av detta. När jag vaknade i morse hade jag blött lite och där var ganska mycket slem av proppen i underbyxan. Jag var ensam med min dotter för jag vill ju träffa henne så mycket som möjlig innan jag föder så var tvungen att ringa hennes pappa som fick komma då jag sipprade någon klar vätska som gjorde byxgrenen alldeles våt. Är rädd att de är en sipprande vattenavgång som jag också fått med min son. Då vill jag inte vara ensam med dotter i fall jag får pangont. Vill inte utsätta min 3 åring för en traumatisk upplevelse. Då är det bättre att pappa n är här och kan ta henne i fall det händer något.
Just nu känns bebis och förlossning väldigt långt borta. Segt som fan när inget händer. Jag menar inga värkar inget sådant.
Att jag slemmar och håller på kan man ju göra två veckor innan det kommer igång. Jag vill inte gå till vecak 42 men kommer inte göra några ansträngningar för att det ska komma igång heller. Den kommer i alla fall inte förens den är redo då är det bara jobbigt för mig att försöka stressa igång något som ändå inte hjälper..
Kommentarer
Trackback
